en singels vardag

Lite från alla håll! Vad är det för fel på folk? Det kanske inte är något direkt fel, de kanske bara råkar ha nära till sina känslor och gillar att älta sitt känsloliv med människor de aldrig träffat! Det kanske är mig det är fel på? Jag som inte gärna berättar vilka förväntningar jag har på mitt liv, hur min livsplan ser ut de närmaste fem åren, vad min livsfilosofi går ut på och varför jag över huvud taget väljer att vakna varje morgon, och vad meningen med mitt liv är, till en helt främmande person! Det är väl sånt mormonerna berättar för människor de träffar för första gången, eller har jag fel nu igen? 

Summan av en sådan kardemumma är att det dras ihop som en snara runt min hals och jag får panik och vill aldrig mer ha med en sådan tjatande person att göra, framför allt inte träffa. Om de är i så nära kontakt med sitt inre redan på sms-nivå, hur illa ska det då inte bli i skala 1-1 i verligeheten. 

 

Brrrrr.... Nej tacka vet jag snygg lång och skäggig som har ett sätt att kommunicera som ibland är otäckt likt mig, att det drar ihop sig för en skalenlig träff med honom ser jag bara fram emot. Vem vet, han kanske är så intressant så jag vill tala känslor med honom?